God morgon. Nu sitter jag här vid skolans datorer precis som om inget hänt sen sist. Allt blev som vanligt, bara sådär, utan förvarning. Jag är redan less, och tanken på de tio timmars bussfärd i veckan som väntar gör mig trött och omotiverad. Dock är det bara första dagen än, den enda dagen som jag är peppad och pigg och vaken. Imorgon kommer verkligheten slå ner i mig som en bomb, och jag kommer vara näst intill omöjlig att släpa ur sängen.

Så här ser det alltid ut den "första skoldagen". Jag är alltid pigg, oavsett vilken tid jag somnat under natten - i detta fall tre - och jag är relativt motiverad och glad. Men så sätter man sig vid skolbänken och tänker att något har förändrats, när man inser att det är just det som inte hänt, och som aldrig kommer hända. Varje terminsstart består av samma sak. Varenda en. Och varje terminsstart känns det som om jag förändrats - till det bättre - tills jag sitter i den välbekanta situationen, den välbekanta byggnaden, det välbekanta klassrummet.

Till min fördel har jag ju dock att idag är den åttonde. Idag har Frida Sandström och Mattias Näsholm tillsammans varit inringade av ett stort hjärta i fem månader. En månad till så har det gått ett halvår. Och sen lika mycket till så ser vi ett år. Det värsta är att tiden bara rinner iväg. Det känns som att en dag kommer jag bara att sitta där och inse att tre, kanske fem eller tio år, har passerat och att allting är sig likt. Jag lever efter samma mönster, bekantskapskretsen förändras ju, men situationerna är desamma. Precis som vanligt.