Det jobbigaste med att skaffa ett djur som lever lite längre, som exempelvis en hund jämfört med en hamster, är att man inte tänker på tomheten efter djurets bortgång. Dessutom så får man illusionen att djuret alltid kommer finnas där. Det känns så overkligt att sitta här och inte ha Ebba vandrandes i lägenheten, eller snarkandes i soffan. Det känns som om hon kommer att gå uppför trapporna när som helst.

Jag skulle nog kunna jämföra det med när farfar dog. Jag var aldrig ledsen egenltigen, det var som om det inte sjönk in helt enkelt. Alltid när jag var hos farmor förväntade jag mig att farfar skulle komma gåendes nedför trappen, eller in genom dörren. Sorgen för mig är inte så stor i sig själv. Det är tomheten som är värst. Och kanske lite att man känner sig lurad. De skulle ju finnas där för alltid...

Men det gör dom ju aldrig. Och jag antar att det gäller alla sorters dödsfall. Vänner, släkt, husdjur, klasskompisar.. Man känner sig som lurad i alla fallen. Man vill ta kvittot och gå tillbaka och säga att nej jag vill byta ut den här, den gick sönder! Men man möts av skratt och en röst som säger att det är försent. Varan har slutat tillverkas...

Yours truly,