Hennes första minne av ett tåg.
Hon hade varit runt fyra, kanske yngre. Stationen var öde. Framför henne vilade det enorma järnmonstret tyst och stilla. Nästan så man lurades till att det sov, var ofarligt. Emilja stod nära. Så sträckte hon ut handen mot stålskalet. Det var svalt mot hennes fingertoppar, ärrade av tiden till en buklig järnmassa. Hon tog ett steg närmre besten som låg och andades. For med fingrarna över en rostfläck. Hon tittade på sina händer, som till motsats från stålvagnen framför henne, var vita och lena. Ännu oförstörda av världens och livets hårda behandling.
Monstret andades tungt och började rulla.
Stationen låg öde.
Flickan var borta.

- EMILJA! Är du där än?! Kom ut nu, du kommer att komma försent till skolan!
Emilja ignorerade sin moders rop från andra sidan badrumsdörren. Hon betraktade sin spegelbild. Lät handen dra genom det sandbruna håret. Tryckte upp det till en toffs. Sedan lät hon det hänga. Det blev bäst så. Det blev bäst om hon inte gjorde sig till...

Nyfiken på fortsättning? Kommentera :)
Peace!